Vallmusik är den musik som förr spelades på fäbodarna i det s.k. ”fäbodbältet” som är som ett geografiskt fält över Norge, Sverige och Finland. Det var mestadels bruksmusik som användes för att kommunicera över långa avstånd, kalla hem sina djur från betet ute i skogen och till att skrämma bort rovdjur. Men man använde också instrumenten och låtarna som förströelse under långa ensamma dagar och kvällar eller till fest om man fick besök ibland.

Instrumenten man använde mest var rösten – kulning som är en röstteknik som gör att man kan höras över långa avstånd, näverlur – en lång trumpetliknande lur gjord av gran omlindat med med näver och kohorn – ett horn man urholkat och borrat blås- och fingerhål i. Det kan också tillverkas av bockhorn. Det förekom också många andra slags instrument – säljflöjt, näverlapp, spilåpipa m.fl. – men i Rune Seléns kulturfond är näverlur, kohorn och kulning de huvudsakliga fokusområden.

Kulning tillåter stor variation i tonförråd, skala och omfång. Alla kan lära sig kula, kvinnor som män.
Näverlurens tonomfång är begränsat till naturtonserien, men ju högre upp i den man kommer desto fler toner har man att välja på. Med hjälp av en böjd näverlur kan man nu också variera tonförrådet med hjälp av ”stoppteknik”- man använder handen i klockstycket för att variera tonerna.

Kohorn har oftast en mollskala på en kvints tonomfång, men fler toner kan fås nedåt genom att använda stoppteknik. På visa horn kan man också med ”överblåsning” få till en ton extra i höjden.